Allt är som vanligt, det är kallt, det ligger fortfarande snö på taken.
Gårdagens bubbel och rus är som bortblåst, skratten ekar inte längre omkring mig. Tystnaden är för tjock, ersätts med dunkande musik, allt för att få hjärtat att slå igen.
Försöker att hålla tankarna och saknaden borta genom att jobba, städa, handla, fixa. Men det är svårt att lura sig själv, le tillräckligt länge så blir du glad. Eller? Jag skyller på kemisk ångest, det djupa, fylliga, rika röda vinets baksida. Skapar en mysig kokong att vila i, alla attribut som behövs. Tröstar och intalar mig att det är bra, det är fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar