Mm, Livet!!

De senaste dagarna har varit outstanding. Jag har blivit bjuden på en fantastisk picknick i sann sommaranda. Suttit på en bänk och hållit handen och tittat på passerande båtar. Skrattat högt och pussats till läpparna blivit röda och brännande. Druckit rödvin och pratat om livet. Låtit en människa ta del av mina hemligheter. Känt något som påminner om smärta i hjärtat av "tycka om". Tittat i timmar på något vackert i ett försök att memorera varje liten linje på min näthinna. Druckit champagne och känt lyckobubblor i magen. Fått så många kramar att jag borde stå mig ett år - men jag vill bara ha mer. Mm, Livet!!!

när tiden står stilla

Det kunde vara vi

Han öppnade dörren, såg lika förvirrad och sexig ut som vanligt, gav mig en något klumpig kram. Hans mörkblonda hår trillade envist ner i ögonen och tvingade ständigt upp hans hand mot ansiktet för att dra bort det. Han var klädd i jeans och en enkel vit t-shirt, stod böjd över spisen och gjorde popcorn. Jag slog mig ner på näst nedersta steget i spiraltrappan och följde hans rörelser med blicken. Lite loj och klumpig, men med en värme och som lyser igenom.

Vi sitter bredvid varandra i en tvåsitssoffa, lite för liten för att vara bekväm för två. Vi pratar om allt och inget, liksom rädda för varandras kroppar och låter orden få vinna. Mina bara ben klibbar fast i skinnsoffan. Naket.

”Mm, jag har alltid velat surfa. Hänga på stranden, vara solbränd och säga dude till alla” han smålog och kliade sig i håret. Jag kunde inte låta bli att skratta.

”Ja, eller hur” jag sneglade upp på honom och log ett snett leende. Denna man, med sitt pojkaktiga sätt fick han mitt hjärta att smälta på ett väldigt okomplicerat vis.

Jag makade mig lite närmare honom och lade försiktigt min arm tillrätta så den nuddade hans. Jag kände mig som fjorton igen, det pirrade i magen när jag kände värmen från hans hud. Precis som första kvällen när vi möttes lät han handen smyga in under filten och uppför mitt bara ben. Jag kvävde en flämtning när mitt hjärta slog tredubbla slag och försäkrade mig om att rumskompisen i soffan bredvid, som verkade agera förkläde, inte hade märkt något. Under närmsta timman, som tycktes alltför lång, gjorde jag mitt bästa för att koncentrera mig på filmen, femtiotals-frisyrerna, klänningarna, de stiliga männen som visste hur man skulle uppföra sig. Allt blev som ett skådespel framför mina ögon medan Antons hand brände på min hud. När filmen var slut, rumskompisen borta så tittade jag djupt in i hans stålgrå ögon och drog honom mot sängen. Han log, lika förvirrat som alltid, och följde med mig.

Natten med Anton var som att både ha kakan och äta upp den. Jag visste att när morgonen grydde skulle jag lämna hans lägenhet, hans liv och återigen befinna mig i min egen sfär. Men under natten så var det vi. Jag väcktes av hungriga händer, ömma kyssar i nacken och hårda kramar ackompanjerade av belåtna suckar. Jag vältrade mig skamlöst i den manliga uppmärksamheten som erbjöds mig och kände min kropp smälta som ett vaxljus mot honom. Totalt synkroniserade.

Jag vaknar i ett ljust rum, drar in doften av den unga mannen vid min sida, smyger upp och klär på mig så fort jag kan. Jag böjer mig ner, borrar in ansiktet vid hans hals och viskar ett hejdå och hinner tänka hur nyvakna män måste vara det bästa som finns. Han mumlar frågande om jag ska gå och att han ska följa mig till dörren. Han omfamnar mig sömndrucket i hallen, jag försvinner in i hans famn och njuter av de sista sekunderna av livet som inte är mitt. Jag lämnar staden jag inte hör hemma i, mitt huvud känns tomt på tankar och min kropp känns behagligt loj. Som en missbrukare som fått sin fix, tänker jag med blandade känslor.

Vi tror vi kan glömma

Det börjar med den plötsliga paniken, insikten om att personen inte kommer finnas med dig längre, känslan av att detta är en omöjlighet - så kan det inte vara. Detta övergår till ilska, "hur kunde han göra så här?" far igenom ditt huvud medan du snäser av folk till höger och vänster, slämmer i dörrar och sparkar onödigt hårt på den stackars kotten på marken. Sedan kommer saknaden, tomrummet. Allt du älskade med er blir så uppenbart, hans händer på din kropp, leendet som fick det att glittra i hans ögon, hur han alltid lyckades göra dig glad när du var ledsen, känslan av hans starka armar som höll om dig, att vakna upp bredvid honom, sömndrucken, rufsigt hår och finast i hela världen. Detta bleknar, du går vidare. Det hugger inte längre i hjärtat vid varje minnesbild, varje foto. Den knivskarpa smärtan övergår till en mer molande värk, något som är uthärdligt som du lär dig skapa en plats för. Du lyfter blicken, ser dig omkring, upptäcker hur stor världen är. Hur mycket det finns att se och göra. Sedan en dag utan förvarning står han där, öga mot öga. Du kastas bakåt månader i tiden. Ett snett leende, en enkel kommentar. Han är inte din längre och det gör så jävla ont.

Vackert

movin on

Det här är början på något nytt. Efter veckor som inneburit utmaning efter utmaning, på personligt plan, så känner jag äntligen att jag kan andas ut. En nystart som inte nödvändigtvis innebär att allt från förr släpps, nej - mycket håller jag kvar vid. Omvälvande veckor som skakar själen ger dock en bra grogrund för nytt och friskt. Man kommer närmare sig själv, får en chans att se hur olika situationer och människor påverkar, vad som stärker och vad som bryter ner. Jag hörde de välkända orden klinga ur ett par högtalare härom dagen "du kan aldrig förändra vad som sker i din omgivning, i världen eller hur människor är - vad du kan påverka är din inställning till detta". Och det är väl så sant?! Mycket tid läggs på att gräma sig över hur saker och ting är fel, hur människor säger fel saker och inte förstår. Istället väljer jag att se det som en utmaning, något som kommer stärka mig och som jag kommer få ut något bra av. Med huvudet högt travar jag rakt in i framtiden!

Titta på mig!!!

Carla Bruni

more love less sugar

Tillbaks

Det har blivit en ganska lång bloggpaus nu. Behovet har inte funnits där och hittills är det vad som har styrt. Så vad har hänt sedan sist? Inga stora livsförändringar, kompassen pekar åt samma håll - är bara lite närmre hösten med alla förändringar. Flyttlasset går om en vecka, börjar knyta ihop säcken här jag är. Många nya möten, en del flyktiga, andra mer långvariga - början på något fint. Mycket tid har gått till att dra sig tillbaka, reflektera medan jag packar ihop och slänger stora delar av mitt gamla liv. Det livet som krävde ständig påminnelse om vem jag var i materiella ting. Som samlar tillhörigheter omkring sig och kallar det "mitt liv". Är det inte så då? Det som samlas ihop under år av livets gång, som associeras med både glada och sorgliga minnen, det är vad vi har kvar. Jag flyttar varsamt minnena långt in i mitt hjärta, makar undan dem, lämnar plats för att nya oförglömliga minnen ska få skapas. På samma sätt hamnar de fysiska minnena i soprummet. En process som är emotionell och stundtals lite vemodig, men oftast stärkande. Så mycket jag har gjort, så mycket jag är, så mycket jag klarar av! Fantastiska liv.