Var på en yogaklass härom dagen, instruktören började med att fråga vad vi tyckte om snön som hade kommit igen, inne i mitt huvud påbörjades en lång harang av mindre fina ord. Hon log sedan stort och sa: "Det är okej, eller hur? Vi kan ju inte göra så mycket åt det". Jag tappade hakan lite grann och kände att det är konstigt att jag gång på gång ska behöva den här sortens påminnelse, att gå och irritera sig över saker som inte kan påverkas tar bara energi. Igår såg jag programmet "jakten på lycka", en man hade förlorat sin familj i tsunamin. Han fick frågan om han inte var jäkligt sur på havet, han svarade något i stil med att det går ju inte att gå runt och vara sur, då mår man ju dåligt själv. Visst måste man få sörja. Men sedan jobba på att utnyttja livet och glädjas åt vad man har och skapat något fint till sig själv. Jag har en förmåga att fastna i perioder av ältande och bitterhet, ingen god egenskap. Hela tiden behöver jag dessa mer eller mindre subtila påminnelser från kloka människor runt omkring mig.
Nu ska jag bylta på mig lager med kläder, gå ut i kylan och glädjas över att det är soligt. Sen ska jag göra något mysigt resten av dagen. Fick förresten världens finaste mail av en kär vän som fick mig att le stort. Det blir dagens uppgift: berätta för någon hur mycket du uppskattar denna person. Sprid glädje och bli glad!
Kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar