Ju längre tiden går, ju starkare växer sig tvivlet i mitt bröst. Jag ser olikheterna tydligare, ser de skarpa kanterna som bildas mellan dig och mig. Avgrunden? Min vilja, mitt behov av att analysera allt, vända och vrida på minsta detalj, se saker i nytt ljus, försöka förstå, söka efter något mer. Fascinerad av bottenlösheten, hur mycket som ryms i oss, i världen. Din irritation som väcks, du som vill skratta, ha ett lyckligt hjärta utan problem, utan mörka skuggor. Jag står för skuggorna, mitt tvivel, mina frågor. Du tar livet med en klackspark, nästa dag är aldrig fullt planerad, du tar minuterna och timmarna som de kommer, spontanitet är ditt ledord. Jag köpte en ny kalender idag, ytterligare en för att perfektion och ordning gör mig lugn. Mitt hjärta slår aldrig i lagom tempo, det slår för hårt eller för långsamt, dramatiskt kallar du det. I din värld där lagom styr, lugn, allt ordnar sig. Där finns inte plats för ett hjärta som bankar sönder mitt inre, ett svart hål där ångesten samlas. Mer tillåtet är det bubblande ruset, skratten och lyckan - i lagom dos.
Alla dessa olikheter, hur ska vi kunna forma en enhet, bli ett, hitta ett mellanting där vi kan slå oss ner. Jag bestämmer mig för att det inte går, att min framtid ser annorlunda ut. Då ringer telefonen, jag ser dig på skärmen, du ler åt mig, ett leende som värmer trots alla tusentals mil som finns emellan oss. En varm trygg hand på mitt hjärta, lagar sprickorna. Och då vet jag, det är du - det är alltid du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar