När dessa tillfällen blir många börjar det gnaga i bröstet, en känsla av vad det skulle betyda att ge upp? Mer smärta, men framförallt mindre smärta. När dagarna går och hjärtats slag blir allt tyngre och tyngre, tröttare, mer långsamma. Apatin lägger sig som en mörk dimma över allt. Snedstegen är nära, allt för att få känna den glödande känslan igen, något som trycker bort den mörka tjocka slöjan som isolerar mig från omvärlden. En beröring, ett ord, en närvaro. Att få leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar