så känner jag mig. Vet inte vad jag ska ta mig till, sorgen över att förlora någon som inte kan ge en det man vill ha äter upp mig, det känns så tungt. En del av mig vill inte ge upp, men den andra delen skriker av frustration. Orättvisa. Det blir inte bättre av att vintern är på intåg. Det enda jag drömmer om är promenader hand i hand under blåsiga lördagsförmiddagar, romantiska middagar, mysiga söndagsfikor, filmkvällar nerbäddade under tjocka filtar. Jag vill skratta, jag vill älska. Jag vill dela allt med någon, här och nu. Jag vill inte sakna längre, längta, räkna dagar, hoppas, önska. Jag ger upp, cynismen har vunnit.
... och mitt i detta kaos har jag en tenta att plugga till... grejt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar