Det är så lätt att glömma hur ömtåligt hjärtat är. Jag glömmer det titt som tätt, tror att det klarar varje fall utan en skråma. Så fort det slår i lagom takt igen tror jag att såren är läkta och ärren obefintliga. Så är det inte. Det krävs inte mycket förrän plåstren ska börja lossna i kanterna och under blottas ett fult, djupt, blodigt sår. Det läker långsamt och ytan lämnas ärrig och knutig, ytan blir hårdare att bryta sig igenom. Hjärtats egen läderhud, skydd mot verkligheten.
När ångesten kryper inom mig, när jag tänder ännu en cigarett, låter vinet svalka en söndergråten strupe. Då kommer jag ihåg hur lätt det är att falla. Hur tiden stannar när marken närmar sig, hur kroppen landar med en dov duns i verkligheten, flämtar efter luft. Hela kroppen värker, hela det inre bultar. Och väl här är det svårt att glömma att hjärtat läker, att det redan imorgon kan kännas så mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar