Varje tid har sin charm, sägs det ju. Jag har inte upplevt alltför många skiftande perioder i mitt liv, men är benägen att hålla med. Jag tänker på ungdomsårens sötma, klingande skratt och panikartade gråt. Borderline-tiden. Hormonerna är i gungning och får våra känslor att svalla likt vågor på det stormigaste hav. Jag kommer ihåg ömma kyssar från vackra unga män som doftade gott och smakade cigarettrök och billig öl. Hur det pirrade i magen och hur jag titulerade mig som lyckligast i världen och hur jag ett par timmar senare stod med ett ansikte vått av tårar och med svart kajal rinnande ner för kinderna, min vackra unga man kysste någon annan. Lika intensivt och hungrigt letade sig hans tunga in i hennes mun. Den bleka flickan som var jag stod i sin svarta korta kjol, dr martens kängor och lilla topp och tyckte att livet tagits ifrån henne. Hon lät många cigaretter brinna mellan hennes fingrar med svartmålade naglar.
Tiden med honom, det trygga hemmet, middag lagades varje kväll och intogs gemensamt i köket innan loja kroppar sträcktes ut i den stora soffan. Kaffebricka och kvällsmacka. Som att leka vuxen. Mitt hjärta slog för snabbt och för vilt för att jag skulle kunna stanna. Besöken på Ikea, färgval på tapeter och gemensamma parmiddagar avlöste varandra och jag började undra om det här var allt. Började snegla ut i världen, så stor och så oupptäckt. Jag backade mot dörren, grät ett förlåt och tog mina väskor och sprang. Lämnade oss, det vi så brådmoget byggt upp. Lämnade ett krossat hjärta som enligt min vetskap försökte lagas med klister under många år.
Nu. Vuxen på riktigt. Eller? Vände mig om och sprang häromdagen, igen. Lämnade någons hjärta krossat, igen. Kan inte ge upp drömmar. Vaknade förra helgen i en ung mans säng. Han hade rufsigt hår och lagade pannkakor åt mig. Vi pratade om livet i ett stökigt kök där solstrålar letade sig in genom fläckiga fönster och föll på omaka porslin och kartonger av utgången mjölk. Vi drack kaffe och pratade om rädsla för att vara ensam. Om rädsla för att inte hinna se allt. Vi gömde oss under täcket och kramades hårt. Han luktade så gott, jag sniffade på hans hud i timmar och ville helst spara doften i en liten burk. Vi sade adjö, ha det så bra. Ta hand om dig. Vi kanske ses någon gång. Sedan körde jag hem. På måndag har jag ett viktigt jobb att gå till. Viktiga möten som gör skillnad. Som en vuxen. Inne i mig springer en otyglad unghäst som längtar efter trygghet och omåttlig kärlek, som drömmer om resor och nya möten och en framtid ljus och spännande och långt ifrån den fyrkantiga ram som vill tvingas på mig. Livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar