Om en dryg vecka ska jag tillbaks till en plats som är förknippad med ett av de mest sorgliga ögonblicken i mitt liv. Jag trodde aldrig att jag skulle återvända dit, jag trodde att det sista hoppet rann bort med tårarna som vi fällde den där dagen. Jag glömmer aldrig taxiresan, hur paniken stegrades i takt med att vi närmade oss. Hur jag ignorerade taxichaufförens kontaktförsök för att ljudet av mitt skenande hjärta gjorde det omöjligt att höra något annat. Din hand, krampaktigt grepp om min. Vi vågade inte titta på varandra, rädda för att den lilla fördämning vi lyckats bygga upp efter en natt fylld av panikartad gråt skulle brista. Du följde mig in, jag insåg att detta kunde vara sista gången jag såg dig på mycket mycket länge. Kanske någonsin. Jag visste att när jag vände mig om och gick genom securityn så skulle jag ha förlorat dig. Vi grät salta tårar, du höll om mig i ett grepp så hårt att min kropp ömmade, våra tårar blandades, vi sade förlåt och ångrade oss på samma gång. Jag försökte insupa din doft, spara den i mitt hjärta så att en bit alltid skulle finnas kvar, tanken gjorde mig svag. Jag försökte gå, det var för mycket. Men du gick ikapp mig, höll mig hårdare, jag kände hur din kropp skakade av igenhållen gråt. Mina ben ville vika sig, jag ville bara ge upp där och då, inte gå ett steg till, vägra denna vanvettighet. Jag lämnade dig, eller var det du som lämnade mig? Ett tomrum växte i mitt bröst, tillslut brast det. Tårarna rann hela vägen hem, två flygplan, tre flygplatser, en tågresa. Huden blev narig och sårig av allt det salta, ärrad. Jag kunde inte sätta ord på min sorg, jag kunde inte leva med den, den var för stor, för vass, för omtumlande. Den tog allt syre och lämnade mig i ett hulkande, flämtande tillstånd där jag önskade att jag bara fick somna och aldrig vakna. Att lämna en människa man älskar är så fruktansvärt, när det inte finns någon egentlig anledning förutom avstånd. Men avståndet är allt.
Nu är jag snart på väg igen, jag är säker på att mitt hjärta kommer reagera när jag passerar denna plats. Minnet av att ha förlorat allt har etsat sig fast i mitt inre. Det är inte förrän du förlorat något som du kan inse betydelsen av det, eller? Jag gick vidare, jag fortsatte leva, jag log igen - men jag kunde inte fylla tomrummet med någon annan än dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar