Morgon, sol, p3, kaffe, snart till bibblan för lite jobb. Ser fram emot promenaden dit, solen gör mig alltid lite gladare!!
Har funderat på det där med energitjuvar, ett välkänt och starkt fenomen som vi säkert alla har känt av. Men hur svårt är det inte att göra något åt det? Ofta så omger man sig inte med människor som upplevs vara så krävande frivilligt, ofta händer ju något på vägen. När sätter man ner foten? Hur mycket står man ut med? Om personen ifråga inte mår tiptopp så vill man vara "the bigger one" och försöka hjälpa. Men om det resulterar till att alla dagar blir nedsotade av besvikelse och frustration - är det värt det? Detta är en tanke som kommit krypande allt mer ofta, en tanke som skrämmer mig oerhört men tycker inte om den svarta känslan som bubblar och pyr i mitt inre. Den gör mig till en dålig människa...
Okej, nu ska jag göra en ansträngning för att släppa detta och lägga undan det för ett tag. Idag blir en bra dag, det känner jag redan =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar