Energin är i botten idag, får kämpa för att sitta upprätt. Halsen svider och känner mig kall långt in i benmärgen. Trots detta infinner sig en konstig rastlöshet som alltid när man inte är riktigt kry. Det enda man kan göra för att må bättre är att vila, men vila känns hopplöst tråkigt och deprimerande. I andra sammanhang är vila det mest underbara som kan tänkas. Varför är det så?