där fick jag....

... på grund av min tidiga uppstigning hann jag ägna mig åt ett hjärtekrossande samtal. Nu har jag gråtit bittra tårar halva dagen, känner mig tom - livet går vidare, jag vet. Men har svårt att släppa allt som är fint, känner att jag måste linda av den mjuka bomullen med hans namn på från mitt hjärta. För den bomullen gör ont nu, den är så långt borta. Så småningom kan jag skapa mitt egna skydd, lagom mjukt - lagom genomträngbart, så småningom i alla fall. Nu ska jag vara ensam, lyssna på mig själv, leva för mina drömmar. En dag hittar jag någon som vill dela allt med mig, någon som vill ha hela mig, där jag inte behöver kompromissa, där jag inte behöver stå ut med avsked som en del av vardagen. Jag vägrar sluta tro, hoppet ska alltid finnas kvar. Men fram tills dess så lyssnar jag på Glan Hansard, låter mig tröstas av mina fina underbara, låter vinet döva - bara lite grann. Så får det vara ibland, man är inte mer än människa - jag är inte mer än människa.