Som så ofta finns behov av paus lite då och då, nu har fokus legat på annat än att gräva ner i djupet. Livet har lunkat på. Men saker kraschar och går sönder, ibland för det bästa och man finner sig återigen stående ensam på sin vandring. Starkare än förr, rak rygg och med tydliga mål. Ett skal som växer sig tjockare och hårdare, det är dags att bearbeta insidan också innan den stelnar och blir oformlig.
Jag må vara en ostyrig unghäst som vägrar befinna sig i fållan där allt är förutbestämt och där spontanitet och egna äventyr aldrig premieras. Men jag vill inte bli det hårdhudade kallblodet som fnyser åt allt och som går sin egen väg, utan sällskap, hårdhudad och oförmögen till att känna.
Tryggheten måste finnas i mig själv men också hos dem som står mig nära. Trygghet är inte instängdhet. Trygghet är att veta att det alltid finns någon som håller dig när du faller, när fötterna inte längre orkar, när hjärtat slår så hårt att det brister, när mörkret hotar att äta upp dig. Där står tryggheten med en kopp te, en filt, leder dig till soffan, lindar sin kropp runt din och säger lugnt "nu ska vi prata".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar