Vaknar upp till ett dämpat grått ljus, klockans tickande avslöjar inte mer än att tiden går, den står aldrig stilla för att ge rum åt eftertanke. Eftertanken ska ske medan man springer, mot nya mål, mot nya uppgifter, mot nya misstag. Jag vill ha tid att samla mig, gruppera bevis, granska dem - ta ett väl övervägt beslut. Jag vill inte vara personen som står och stampar upp min egen grav. Men jag tycks inte se vilket mönster som bör undvikas, är det flykten eller är det att klamra sig fast? Och vilket är vilket om man går på djupet i vad de innebär? Jag har ena foten i framtiden, andra är kvar i det som jag både älskade och hatade, det förflutna med dig. Så svårt att släppa taget, vill inte begå ett misstag. Vissa personer har ett särskilt ljus, när man ser detta ljus så är det svårt att gå därifrån, man går med på mycket, vänder sig ut och in för att hitta ett sätt. Ljuset vill bara ge, så mycket kärlek, så mycket ömhet. Hur säger man nej till det? Men jag vill ge tillbaks, vara ärlig och rättvis. Ljuset känns långt bort denna gråa morgon...
Morgontankar från en psykologiskadad student...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar