Chocka

Ibland måste man chocka. 10 månader senare. Nej, jag har inte glömt dig bloggen. Jag har bara lagt vissa saker på is. Mycket har hänt inklusive nytt jobb, ny bostad och en ny kärlek. Det är något visst med livets små överraskningar och förändringar. Vad som helst kan hända på tio månader - en både trösterik och skrämmande tanke. Nu ljuder bästa spotify-listan i bakgrunden, favvo-rödtjutet i ett glas framför mig och lägenheten är upplyst av fladdrande stearinlågor.

Kvällen summerad; värme, bekvämlighet, bff:s, synkat, rödvin, pizza, skratt, kärlek. Men min kärlek, han befinner sig oräkneliga mil härifrån. Men han kommer hem, snart. Självklart bultar hjärtat lite extra hårt, både av kärlek men också av gamla minnen som spökar. Jag skickar ett intensivt dislikes till er som fått denna känslan att uppstå.

 Jag försöker att tro på hans ord. Men det mest läskiga är att han bleknar, sekund för sekund. Den mest färgstarka person jag vet, som får mig att totalkapitulera för kärlekens skull. Han som får mig att lägga livet på hyllan - utan närmare eftertanke - så länge jag får vistas i hans närhet, så länge min kropp får täckas av hans kyssar och så länge jag hör hans viskande kärleksförklaringar i mitt öra. Denna mittpunkt i ett nytt liv har börjat tappa konturer och färg. Jag kommer stå ut, fyra veckor ligger bakom oss - två till väntar, jag blundar, sms:ar, drömmer, skypar - och jag vet att det är han som kommer tillbaks. Han som får sluta sina händer kring mina och aldrig släppa taget. Han som jag vill skratta med, gråta med, älska.  Han som är lite för bra för att vara sann, men hell - jag är värd det nu!
Baby, come home!!!

Babysteps my darling, babysteps!

Det där med att gå ut ur sin bekvämlighetszon. Att gå steget längre fast det känns lite obehagligt, kanske rent av läskigt och skrämmande. 2012 ska handla om just det här, pressa sig lite längre och lite hårdare. Älska sig själv lite mer. Januari har börjat med många babysteps och jag känner mig stolt!! Två exempel är:

• Anmälde mig till en kurs där jag kommer stå i centrum, där andra kommer att bedöma hur jag presterar. Så läskigt - men oj så modigt av mig! Ett stort steg ut från bekvämlighetszonen och ett steg i rätt riktning mot att uppfylla en stor dröm.
• Med bultande hjärta slog jag återigen in din portkod, medveten om att det kunde vara den sista gången. Jag försökte att känna siffrorna under mina fingrar, tänkte att det var ett viktigt ögonblick. Med sympatikum påslaget förklarade jag för dig, jag sa allt som jag burit så tungt i mitt hjärta, jag stod upp för mig själv, mina åsikter och mina tankar. Det kändes fint. Lite som att ge sitt hjärta ett vårdande skumband, ömt smörja in det i skrämmande dyra droppar av väldoftande lotion och lägga det på den mjukaste fårskinnsfällen. Mitt vackra hjärta, du ska inte tyngas av dessa problem.

Jag fortsätter att trycka in små steg varje vecka. Något som tar mig lite emot men som jag vet att jag mår bra av.

I gave her my heart and she gave me a pen.

Näst-sista dagen av år 2011. Det är dags för att börja skapa en summering, vända blicken bakåt ett slag innan det är dags att styra stegen mot framtiden.

2011 har inneburit mycket. Karriärsmässigt har det varit ett fint år. Jag har inte mycket att klaga på där.
Kärleksmässigt, simply a diaster!! Men hey, det kommer fler år ;)
Personlig utveckling, ett fantastiskt år!!!

2011 var ett år fyllt av drömmar, av allvar, av kärlek av både det besvarade och obesvarade slaget, av tonårsförälskelser, av vänskap som är starkare än något annat, av frigörelse, av beroende, av löften, brustna hjärtan, av ägg med ost och pesto, av tvära kast, av en basal, genuin trygghet, att återupptäcka, att glömma. 2011 chockerar med sin ärlighet, med sitt brutala sätt att hugga av långa grenar av livet - mitt liv. Men också en generositet, en teaser av vad som framtiden har i sina gömmor. 2011 - du var hemsk, fruktansvärd, fantastisk och alldeles, alldeles underbart!

Det var en gång...

Det var en gång en lägenhet, en tvåa på fjärde våningen i ett studentområde i en stad i södra Sverige. Här delade jag boende under några månader med en kär vän, en bubbla som vi ägde. I denna bubbla fanns plats för både glädje och sorg. I två minimala sovrum tryckte vi in våra tillhörigheter. Bara en hall emellan oss. I det lilla vitmålade köket stod elementen på max och fick alla att klaga och svettas, men vi njöt av varma golv och medelhavsklimat när snön yrde utanför. Runt det slitna köksbordet skedde många av husets aktiviteter. Här intogs morgonkaffet, en hel kanna bryggdes, i våra morgonrockar drack vi kopp efter kopp i sällskap av morgontidningen och varandra. Runt köksbordet tentapluggade vi, lägenheten var ständigt belamrad med psykologisk litteratur och luften dallrade av psykologiska teorier som försökte appliceras på den verkliga världen, där vi själva var testkaniner.
 På kvällarna skränade våra spotify-playlists från sönderspelade datorhögtalare. På kökshyllan förvarades vårt kära rödvin, en bag-in-box med Bundustar. Vi hade storslagna planer på fest och utegång. Nyduschade och iklädd myskläder slog i oss ner vid det gamla furubordet med den fläckiga duken, stora vinglas fyllda av den mustiga, runda drycken. Vi kröp upp på knarriga stolar, och öppnade upp oss, tankar och minnen flödade innanför lägenhetens fyra väggar. Vi skrattade, vi grät och vi löste världens problem. Vi tog oss sällan utanför lägenheten, festblåsorna fick vänta. Vi valde bort den riktiga världen. Vid den skruttiga balkongen stod en rad med gummistövlar och flipflop-skor. Iförd dessa och med stora mössor, gigantiska jackor och bara ben delade vi våra hemligheter över ett paket blåa PallMall. Vi grät över det som kändes övermäktigt, det som vi inte kunde lösa. Vi kramades hårt och lovade varandra att tillsammans står vi ut, vi bär varandra när benen viker, vi skänker hopp när natten är svart och morgondagen oändligt långt borta. När det gör så ont att man bara vill lägga sig ner och ge upp. Vi skrattade åt minnen som skapades längs vägen, vi skrattade åt våra egenheter, åt kommentarer som slank ut. Vi skrattade till magarna värkte och vi var tvungen att lägga oss på golvet. När känslorna bubblade för starka, då dansade vi!
Detta kök fick också utstå starka ord, höga röster och förtvivlan. Men kärleken till varandra var alltid större. De hårda orden utbyttes snart mot kramar och tårar.
Du fanns där när mitt hjärta brast, när min framtid rämnade. Du fick mig att våga tro på en framtid, en annan framtid som tycktes alltför dunkel.
Men allt det vackra tar slut, var för sig tvingades vi gå vidare på egen stig.
Nu röker jag Marlboros i min ensamhet på en balkong med trätrall. Nu rullar pengar in varje månad och nudlar och billigt rödvin har bytts ut mot restaurangbesök i sobra miljöer. Men i mitt hjärta kommer vår tid alltid ha ett eget rum, en ovärderlig tid som jag känner en extrem tacksamhet för. Att jag vågade vänta, vågade följa mina känslor och drömmar och hamnade på en sådan ljuvlig plats med dig. Kärlek till dig min vän, all kärlek!!!

för att jag är

Helgen kan summeras i ytterligheter, motpoler och berg-och-dal-bane-känslor. Tårar som hotar att dränka, kladdig mascara i tjocka rännilar, ett hjärta som går sönder - igen. Trösta. Torka. Krama.
Skratt, bubblande vin, pussar, kärlek, vänskap. Tungt rödvin, ny cigarettrök, hemligheter som analyseras i ett dunkelt rum endast upplyst av stearinljus, en vandring i det förflutna omgiven av tankar om framtiden. Svettiga pannor, rykande andedräkter i ett minusgradigt landskap, pigga ben och varmt hjärta. Solens strålar längs en öde strand, skummiga vågor som rullar in och bryts framför fötterna.
Acceptera, njut av det omkring dig och våga le. Kanske till och med skratta.

Livet mina vänner, livet!!!

Easy come easy go

Varje tid har sin charm, sägs det ju. Jag har inte upplevt alltför många skiftande perioder i mitt liv, men är benägen att hålla med. Jag tänker på ungdomsårens sötma, klingande skratt och panikartade gråt. Borderline-tiden. Hormonerna är i gungning och får våra känslor att svalla likt vågor på det stormigaste hav. Jag kommer ihåg ömma kyssar från vackra unga män som doftade gott och smakade cigarettrök och billig öl. Hur det pirrade i magen och hur jag titulerade mig som lyckligast i världen och hur jag ett par timmar senare stod med ett ansikte vått av tårar och med svart kajal rinnande ner för kinderna, min vackra unga man kysste någon annan. Lika intensivt och hungrigt letade sig hans tunga in i hennes mun. Den bleka flickan som var jag stod i sin svarta korta kjol, dr martens kängor och lilla topp och tyckte att livet tagits ifrån henne. Hon lät många cigaretter brinna mellan hennes fingrar med svartmålade naglar.

Tiden med honom, det trygga hemmet, middag lagades varje kväll och intogs gemensamt i köket innan loja kroppar sträcktes ut i den stora soffan. Kaffebricka och kvällsmacka. Som att leka vuxen. Mitt hjärta slog för snabbt och för vilt för att jag skulle kunna stanna. Besöken på Ikea, färgval på tapeter och gemensamma parmiddagar avlöste varandra och jag började undra om det här var allt. Började snegla ut i världen, så stor och så oupptäckt. Jag backade mot dörren, grät ett förlåt och tog mina väskor och sprang. Lämnade oss, det vi så brådmoget byggt upp. Lämnade ett krossat hjärta som enligt min vetskap försökte lagas med klister under många år.

Nu. Vuxen på riktigt. Eller? Vände mig om och sprang häromdagen, igen. Lämnade någons hjärta krossat, igen. Kan inte ge upp drömmar. Vaknade förra helgen i en ung mans säng. Han hade rufsigt hår och lagade pannkakor åt mig. Vi pratade om livet i ett stökigt kök där solstrålar letade sig in genom fläckiga fönster och föll på omaka porslin och kartonger av utgången mjölk. Vi drack kaffe och pratade om rädsla för att vara ensam. Om rädsla för att inte hinna se allt. Vi gömde oss under täcket och kramades hårt. Han luktade så gott, jag sniffade på hans hud i timmar och ville helst spara doften i en liten burk. Vi sade adjö, ha det så bra. Ta hand om dig. Vi kanske ses någon gång. Sedan körde jag hem. På måndag har jag ett viktigt jobb att gå till. Viktiga möten som gör skillnad. Som en vuxen. Inne i mig springer en otyglad unghäst som längtar efter trygghet och omåttlig kärlek, som drömmer om resor och nya möten och en framtid ljus och spännande och långt ifrån den fyrkantiga ram som vill tvingas på mig. Livet.

Always coming back

Som så ofta finns behov av paus lite då och då, nu har fokus legat på annat än att gräva ner i djupet. Livet har lunkat på. Men saker kraschar och går sönder, ibland för det bästa och man finner sig återigen stående ensam på sin vandring. Starkare än förr, rak rygg och med tydliga mål. Ett skal som växer sig tjockare och hårdare, det är dags att bearbeta insidan också innan den stelnar och blir oformlig.
Jag må vara en ostyrig unghäst som vägrar befinna sig i fållan där allt är förutbestämt och där spontanitet och egna äventyr aldrig premieras. Men jag vill inte bli det hårdhudade kallblodet som fnyser åt allt och som går sin egen väg, utan sällskap, hårdhudad och oförmögen till att känna.
Tryggheten måste finnas i mig själv men också hos dem som står mig nära. Trygghet är inte instängdhet. Trygghet är att veta att det alltid finns någon som håller dig när du faller, när fötterna inte längre orkar, när hjärtat slår så hårt att det brister, när mörkret hotar att äta upp dig. Där står tryggheten med en kopp te, en filt, leder dig till soffan, lindar sin kropp runt din och säger lugnt "nu ska vi prata".