Kvällen summerad; värme, bekvämlighet, bff:s, synkat, rödvin, pizza, skratt, kärlek. Men min kärlek, han befinner sig oräkneliga mil härifrån. Men han kommer hem, snart. Självklart bultar hjärtat lite extra hårt, både av kärlek men också av gamla minnen som spökar. Jag skickar ett intensivt dislikes till er som fått denna känslan att uppstå.
Jag försöker att tro på hans ord. Men det mest läskiga är att han bleknar, sekund för sekund. Den mest färgstarka person jag vet, som får mig att totalkapitulera för kärlekens skull. Han som får mig att lägga livet på hyllan - utan närmare eftertanke - så länge jag får vistas i hans närhet, så länge min kropp får täckas av hans kyssar och så länge jag hör hans viskande kärleksförklaringar i mitt öra. Denna mittpunkt i ett nytt liv har börjat tappa konturer och färg. Jag kommer stå ut, fyra veckor ligger bakom oss - två till väntar, jag blundar, sms:ar, drömmer, skypar - och jag vet att det är han som kommer tillbaks. Han som får sluta sina händer kring mina och aldrig släppa taget. Han som jag vill skratta med, gråta med, älska. Han som är lite för bra för att vara sann, men hell - jag är värd det nu!
Baby, come home!!!
