Chocka

Ibland måste man chocka. 10 månader senare. Nej, jag har inte glömt dig bloggen. Jag har bara lagt vissa saker på is. Mycket har hänt inklusive nytt jobb, ny bostad och en ny kärlek. Det är något visst med livets små överraskningar och förändringar. Vad som helst kan hända på tio månader - en både trösterik och skrämmande tanke. Nu ljuder bästa spotify-listan i bakgrunden, favvo-rödtjutet i ett glas framför mig och lägenheten är upplyst av fladdrande stearinlågor.

Kvällen summerad; värme, bekvämlighet, bff:s, synkat, rödvin, pizza, skratt, kärlek. Men min kärlek, han befinner sig oräkneliga mil härifrån. Men han kommer hem, snart. Självklart bultar hjärtat lite extra hårt, både av kärlek men också av gamla minnen som spökar. Jag skickar ett intensivt dislikes till er som fått denna känslan att uppstå.

 Jag försöker att tro på hans ord. Men det mest läskiga är att han bleknar, sekund för sekund. Den mest färgstarka person jag vet, som får mig att totalkapitulera för kärlekens skull. Han som får mig att lägga livet på hyllan - utan närmare eftertanke - så länge jag får vistas i hans närhet, så länge min kropp får täckas av hans kyssar och så länge jag hör hans viskande kärleksförklaringar i mitt öra. Denna mittpunkt i ett nytt liv har börjat tappa konturer och färg. Jag kommer stå ut, fyra veckor ligger bakom oss - två till väntar, jag blundar, sms:ar, drömmer, skypar - och jag vet att det är han som kommer tillbaks. Han som får sluta sina händer kring mina och aldrig släppa taget. Han som jag vill skratta med, gråta med, älska.  Han som är lite för bra för att vara sann, men hell - jag är värd det nu!
Baby, come home!!!

Babysteps my darling, babysteps!

Det där med att gå ut ur sin bekvämlighetszon. Att gå steget längre fast det känns lite obehagligt, kanske rent av läskigt och skrämmande. 2012 ska handla om just det här, pressa sig lite längre och lite hårdare. Älska sig själv lite mer. Januari har börjat med många babysteps och jag känner mig stolt!! Två exempel är:

• Anmälde mig till en kurs där jag kommer stå i centrum, där andra kommer att bedöma hur jag presterar. Så läskigt - men oj så modigt av mig! Ett stort steg ut från bekvämlighetszonen och ett steg i rätt riktning mot att uppfylla en stor dröm.
• Med bultande hjärta slog jag återigen in din portkod, medveten om att det kunde vara den sista gången. Jag försökte att känna siffrorna under mina fingrar, tänkte att det var ett viktigt ögonblick. Med sympatikum påslaget förklarade jag för dig, jag sa allt som jag burit så tungt i mitt hjärta, jag stod upp för mig själv, mina åsikter och mina tankar. Det kändes fint. Lite som att ge sitt hjärta ett vårdande skumband, ömt smörja in det i skrämmande dyra droppar av väldoftande lotion och lägga det på den mjukaste fårskinnsfällen. Mitt vackra hjärta, du ska inte tyngas av dessa problem.

Jag fortsätter att trycka in små steg varje vecka. Något som tar mig lite emot men som jag vet att jag mår bra av.