Det var en gång en lägenhet, en tvåa på fjärde våningen i ett studentområde i en stad i södra Sverige. Här delade jag boende under några månader med en kär vän, en bubbla som vi ägde. I denna bubbla fanns plats för både glädje och sorg. I två minimala sovrum tryckte vi in våra tillhörigheter. Bara en hall emellan oss. I det lilla vitmålade köket stod elementen på max och fick alla att klaga och svettas, men vi njöt av varma golv och medelhavsklimat när snön yrde utanför. Runt det slitna köksbordet skedde många av husets aktiviteter. Här intogs morgonkaffet, en hel kanna bryggdes, i våra morgonrockar drack vi kopp efter kopp i sällskap av morgontidningen och varandra. Runt köksbordet tentapluggade vi, lägenheten var ständigt belamrad med psykologisk litteratur och luften dallrade av psykologiska teorier som försökte appliceras på den verkliga världen, där vi själva var testkaniner.
På kvällarna skränade våra spotify-playlists från sönderspelade datorhögtalare. På kökshyllan förvarades vårt kära rödvin, en bag-in-box med Bundustar. Vi hade storslagna planer på fest och utegång. Nyduschade och iklädd myskläder slog i oss ner vid det gamla furubordet med den fläckiga duken, stora vinglas fyllda av den mustiga, runda drycken. Vi kröp upp på knarriga stolar, och öppnade upp oss, tankar och minnen flödade innanför lägenhetens fyra väggar. Vi skrattade, vi grät och vi löste världens problem. Vi tog oss sällan utanför lägenheten, festblåsorna fick vänta. Vi valde bort den riktiga världen. Vid den skruttiga balkongen stod en rad med gummistövlar och flipflop-skor. Iförd dessa och med stora mössor, gigantiska jackor och bara ben delade vi våra hemligheter över ett paket blåa PallMall. Vi grät över det som kändes övermäktigt, det som vi inte kunde lösa. Vi kramades hårt och lovade varandra att tillsammans står vi ut, vi bär varandra när benen viker, vi skänker hopp när natten är svart och morgondagen oändligt långt borta. När det gör så ont att man bara vill lägga sig ner och ge upp. Vi skrattade åt minnen som skapades längs vägen, vi skrattade åt våra egenheter, åt kommentarer som slank ut. Vi skrattade till magarna värkte och vi var tvungen att lägga oss på golvet. När känslorna bubblade för starka, då dansade vi!
Detta kök fick också utstå starka ord, höga röster och förtvivlan. Men kärleken till varandra var alltid större. De hårda orden utbyttes snart mot kramar och tårar.
Du fanns där när mitt hjärta brast, när min framtid rämnade. Du fick mig att våga tro på en framtid, en annan framtid som tycktes alltför dunkel.
Men allt det vackra tar slut, var för sig tvingades vi gå vidare på egen stig.
Nu röker jag Marlboros i min ensamhet på en balkong med trätrall. Nu rullar pengar in varje månad och nudlar och billigt rödvin har bytts ut mot restaurangbesök i sobra miljöer. Men i mitt hjärta kommer vår tid alltid ha ett eget rum, en ovärderlig tid som jag känner en extrem tacksamhet för. Att jag vågade vänta, vågade följa mina känslor och drömmar och hamnade på en sådan ljuvlig plats med dig. Kärlek till dig min vän, all kärlek!!!
